Ska jag vara helt ärlig är jag lite allergisk mot den typen av böcker som The Elements of Journalism av Bill Kovach & Tom Rosenstiel representerar. Det börjar klia i mig när jag läser det som för mig framstår som självklarheter och amerikanska moralkakor. Helyllepredikningar skrivna rakt på min näsa om vikten av ”truth”, ”independence”, ” objectivity” och andra journalistiska grundprinciper. ”Journalism should be this, and should be that”. Javisst. Naturligtvis.
Självklart håller jag med om allt som skrivs och det är precis det som är problemet. Vem håller inte med om att journalistiken exempelvis bör vara sann, oberoende av makten samt behandla viktiga och relevanta frågor? Istället för att ryckas med av det goda syftet, stör jag mig på teoretiserandet kring det som jag upplever som givet, den didaktiska tonen och presentationen av bokens sanningar som om det vore något banbrytande.
En delförklaring till min svala inställning är förmodligen att jag är jag skadad av teoretiserandet kring god journalistik efter ett och ett halvt år och 90 högskolepoäng i Journalistikvetenskap. Utan att ha läst just Kovach & Rosenstiels bok har jag har redan läst den här boken flera gånger förut, om läsaren förstår hur jag menar. Jag har tagit del av min beskärda del av amerikansk kurslitteratur och hunnit tröttna på ramarna, upplägget och tilltalet.
Ovanstående ligger naturligtvis i mig och i mina tidigare erfarenheter. Jag tror dock att det finns en annan, kulturelltbetingad förklaring. Jag tror nämligen inte att det är självklart att den amerikanska mediebilden går att direktöversätta till den svenska och att det är därför jag känner att boken kanske inte är lika angelägen här som där. Jag tror inte att de kommersiella värderingarna inom svensk media kan jämföras med den amerikanska situationen och inte heller tror jag att relationerna mellan politiken och medierna kan likställas i Sverige och USA. Kanske är jag naiv, men jag tror att den svenska presskåren på det stora hela uppfyller de tio grundkrav (jag återkommer till dessa senare) på god journalistik som Kovach & Rosenstiel presenterar.
Så, då var det sagt. Kanske blev jag lite väl hård ovan, men jag kände att jag behövde få ur mig lite frustration innan jag kunde börja fokusera på det denna blogg egentligen skulle handla om. Nämligen om relationen mellan ”gammelmedierna” och de nya sociala medierna samt om de senare i relation till Kovach & Rosenstiels tankar om god journalistik. Jag ber om ursäkt för utsvävningen ovan och börjar och från ett annat håll.
Kovach & Rosenstiels bok är resultatet av ett långt reasearcharbete bland amerikanska journalister. På uppdrag av ”the Committee of Concerned Journalists”, där Kovach själv är ordförande, har man genomfört enkäter och intervjuer med inflytelserika journalister för att försöka definiera vad god journalistik är.
The Elements of Journalism är slutprodukten av detta arbete och i boken presenteras något som kan liknas vid journalistikens tio budord. Man skriver att ”The primary purpose of journalism is to provide citizens with the information they need to be free and self-governing” och var och ett av de tio budorden är en förutsättning för att uppfylla detta. Dessa får sedan ett varsitt eget kapitel i boken där de särskådas och analyseras noga. Bokens ”tio budord” lyder:
§ Journalisms first obligation is to the truth.
§ Its first loyalty is to citizens.
§ Its essence is a discipline of verification.
§ Its practitioners must maintain an independece from those they cover
§ It must serve as an independent monitor of power
§ It must provide a forum for public criticism and compromise.
§ It must strive to make the significant interesting and relevant
§ It must keep the news comprehensive and in proportion
§ Its practitioners have an obligation to excercise their personal conscience.
§ Citizens, too, have rights and responsibilities when it comes to the news.
Snabböversatt handlar det alltså om vikten av sanning, om skyldigheter till medborgarna, om vikten av verifikation, om objektivitet och oberoende, om vikten av relevanta och begripliga nyheter och så vidare. Kovach & Rosenstiel menar alltså att dessa krav måste uppfyllas för att återinrätta medborgarnas skadade förtroende för journalistiken och för att de traditionella medierna ska stå pall från utmaningen från de sociala medierna.
Vad menas då med sociala medierna? Vad är det? Jo, sociala medier kan betraktas som ett samlingsnamn för en ny typ av onlinebaserade medier som bygger på deltagande, tvåvägskommunikation och öppenhet. Den teknologiska utvecklingen i allmänhet och Internets explosionsartade genomslag i synnerhet har radikalt ändrat förutsättningarna för kommunikation. Medierna inte längre har ensamrätt på produktion och distribution av text, ljud, bild och annat innehåll. Vem som helst kan exempelvis starta en blogg, köpa en digitalkamera och sedan ge sig ut och rapportera i både text och bild till sin omvärld.
Den tidigare så skapa gränsen mellan media och publik håller på och luckras upp och den mediala kartan måste ritas om. De nya medierna tävlar på allvar mot de traditionella om publikens uppmärksamhet och intresse och har klara fördelar i form av snabbhet, nyskapande berättarformer samt möjligheten till nichning och detaljkunskap.
Men, om det nu är så att de sociala medierna vinner publikandelar: vilka av Kovach & Rosenstiels krav på god journalistik kan överföras till, återigen, en blogg? Alla och inga alls! Givetvis kan man hoppas att en bloggare strävar efter sanning, objektivitet och oberoende sina texter – men det är absolut inget man kan räkna med eller ens kräva. Folk kommer att skriva precis det som de känner för och driva precis de intressen som de själva har. Så är det, det får vi vänja oss vid. Även om det kan finnas undantag – vissa bloggare är nog seriösare än andra – kan man nog generellt sätt utgå ifrån att man måste granska bloggar med lite andra ögon än traditionella medier.
Däremot tillhör inte jag den kategorin som tror att utvecklingen kommet att leda till tidningsdöd eller slutet för den traditionella journalistiken. Varje gång ett nytt medium slår igenom – radio, teve eller Internet – förs samma diskussion och efter ett par år visar det sig att det inte är allt för mycket som ändrats.
Däremot tror jag på en framtid där de sociala medierna integreras i journalistiken och på ett ömsesidigt samarbete för en bättre journalistik. Martin Jönsson skriver bra om detta i en av ”inspirationstexterna” till denna blogguppgift. Konkreta och intressanta exempel på hur journalistiken genom den nya tekniken kan utvecklas tillsammans med medborgarna finns också i Kovach & Rosenstiels elfte kapitel. Av texten att döma verkar BBC vara en föregångare och förebild för hur man kan ta tillvara på kraften som frigjorts genom den nya tekniken. Där finns mycket att lära för de svenska medierna!
måndag 18 maj 2009
fredag 24 april 2009
Blogg D - Kampanjjournalistik på gott och ont
Så var det då dags att blogga igen. Ytterligare en blogguppgift, ytterligare ett dilemma. Kampanjjournalistik: bra eller dåligt? Som så många gånger tidigare under denna kurs fascineras jag över hur mångfacetterad journalistiken är. Det verkar nästan alltid finns både ett å ena sidan och ett å andra. Så även denna gång.
En bra början är att reda ut begreppen. Vad menas egentligen med kampanjjournalistik?
Kampanjjournalistik kan beskrivas som att en tidning, eller ett annat medium, sidsteppar det journalistiska objektivitetsidealet för att istället på redaktionell plats driva en viss linje i en viss fråga. Istället för objektiv faktaredovisning, vinklas presentationen för att passa den förutbestämda linjen som redaktionen bestämt sig för.
Det handlar alltså om opinionsbildning på nyhetsplats och ofta uppmanas tidningens läsare att aktivt uttala sitt stöd för kampanjen genom att fylla i protestlistor, klippa ut och skicka in färdigformulerade protestbrev etc.
Ofta är kampanjsyftet ädelt. Det kan handla om att stoppa utbyggnaden av E4: an i naturskyddsområdet, om att bevara nedläggningshotade ungdomsgårdar eller om att protestera mot en omdiskuterad ny lagstiftning (läs FRA). Kampanjjournalistik är särskilt vanligt förekommande i kvällspressen, men förekommer även i morgonpress och i etermedierna. Senaste i mars gick DN, SvD, Aftonbladet och Expressen ut med en gemensam kampanj med syftet att frige den fängslade svenskeritreanske journalisten Dawit Isaak.
Så vad tycker jag om saken då?
Som jag antydde redan i inledningen är jag kluven. För att börja med mina negativa invändningar, så tycker jag att det är olyckligt att kampanjjournalistiken strider mot den mest grundläggande journalistiska principen om objektiv faktaredovisning. För att journalistiken ska behålla sin trovärdighet, uppfylla sin demokratiska funktion och stimulera den fria åsiktsbildningen tycker jag att en objektiv och saklig faktaredovisning är ett måste. Det måste vara upp till läsaren att bilda sig en uppfattning, inte upp till tidningen eller den enskilde journalisten. Min grundinställning är att nyhetsplats ska vara fri från opinionsbildning och att denna istället ska ske på ledar- debatt- och insändarsidor samt i personligt hållna krönikor (där det tydligt signaleras att det rör sig om en personlig åsikt och inte om tidningens hållning).
Å andra sidan (här kommer det) är det svårt att hitta invändningar mot exempelvis kampanjen för Dawit Isaaks frigivelse. Självklar tycker jag också att det är rent ut sagt för dj-vligt att han sitter fängslad utan rättegång och utan tidsbestämt straff. Särskilt som hans enda brott är att han praktiserat sitt arbete som journalist och granskat den sittande makten i Eritrea. Självklart tycker jag att det är bra att DN, SvD, Aftonbladet och Expressen gör gemensam sak av att sätta press på de sävliga svenska myndigheterna för att förmå dem att höja sina röster för Isaaks frigivelse. Självklart hoppas jag att kampanjen leder till hans frigivelse.
Samtidigt kan man inte blunda för att kampanjjournalistiken skapar en gränsdragningsproblematik. I vilka frågor är det okej att dra igång kampanjer i en viss åsiktsriktning? När är det okej att redaktionerna överger sin roll som granskare för att istället driva en viss linje? Vad händer om kampanjjournalistiken börjar röra sig in på allt mer inrikes politiska områden? Finns en risk att kampanjjournalistiken leder in på en väg som återgår mot en partiorienterad press? Hur stort inflytande vill vi egentligen att media ska ha?
Ovanstående är svåra frågor och jag är som sagt kluven. Kanske målar jag fan på väggen, kanske inte. Å ena sidan och å andra.
En bra början är att reda ut begreppen. Vad menas egentligen med kampanjjournalistik?
Kampanjjournalistik kan beskrivas som att en tidning, eller ett annat medium, sidsteppar det journalistiska objektivitetsidealet för att istället på redaktionell plats driva en viss linje i en viss fråga. Istället för objektiv faktaredovisning, vinklas presentationen för att passa den förutbestämda linjen som redaktionen bestämt sig för.
Det handlar alltså om opinionsbildning på nyhetsplats och ofta uppmanas tidningens läsare att aktivt uttala sitt stöd för kampanjen genom att fylla i protestlistor, klippa ut och skicka in färdigformulerade protestbrev etc.
Ofta är kampanjsyftet ädelt. Det kan handla om att stoppa utbyggnaden av E4: an i naturskyddsområdet, om att bevara nedläggningshotade ungdomsgårdar eller om att protestera mot en omdiskuterad ny lagstiftning (läs FRA). Kampanjjournalistik är särskilt vanligt förekommande i kvällspressen, men förekommer även i morgonpress och i etermedierna. Senaste i mars gick DN, SvD, Aftonbladet och Expressen ut med en gemensam kampanj med syftet att frige den fängslade svenskeritreanske journalisten Dawit Isaak.
Så vad tycker jag om saken då?
Som jag antydde redan i inledningen är jag kluven. För att börja med mina negativa invändningar, så tycker jag att det är olyckligt att kampanjjournalistiken strider mot den mest grundläggande journalistiska principen om objektiv faktaredovisning. För att journalistiken ska behålla sin trovärdighet, uppfylla sin demokratiska funktion och stimulera den fria åsiktsbildningen tycker jag att en objektiv och saklig faktaredovisning är ett måste. Det måste vara upp till läsaren att bilda sig en uppfattning, inte upp till tidningen eller den enskilde journalisten. Min grundinställning är att nyhetsplats ska vara fri från opinionsbildning och att denna istället ska ske på ledar- debatt- och insändarsidor samt i personligt hållna krönikor (där det tydligt signaleras att det rör sig om en personlig åsikt och inte om tidningens hållning).
Å andra sidan (här kommer det) är det svårt att hitta invändningar mot exempelvis kampanjen för Dawit Isaaks frigivelse. Självklar tycker jag också att det är rent ut sagt för dj-vligt att han sitter fängslad utan rättegång och utan tidsbestämt straff. Särskilt som hans enda brott är att han praktiserat sitt arbete som journalist och granskat den sittande makten i Eritrea. Självklart tycker jag att det är bra att DN, SvD, Aftonbladet och Expressen gör gemensam sak av att sätta press på de sävliga svenska myndigheterna för att förmå dem att höja sina röster för Isaaks frigivelse. Självklart hoppas jag att kampanjen leder till hans frigivelse.
Samtidigt kan man inte blunda för att kampanjjournalistiken skapar en gränsdragningsproblematik. I vilka frågor är det okej att dra igång kampanjer i en viss åsiktsriktning? När är det okej att redaktionerna överger sin roll som granskare för att istället driva en viss linje? Vad händer om kampanjjournalistiken börjar röra sig in på allt mer inrikes politiska områden? Finns en risk att kampanjjournalistiken leder in på en väg som återgår mot en partiorienterad press? Hur stort inflytande vill vi egentligen att media ska ha?
Ovanstående är svåra frågor och jag är som sagt kluven. Kanske målar jag fan på väggen, kanske inte. Å ena sidan och å andra.
måndag 30 mars 2009
Blogg C: Based on a true story –eller?
”Lasermannen. En berättelse om Sverige bygger på en rad faktiska händelser som rekonstruerats utifrån skrivna och muntliga källor. Berättelsen försöker, så noga som möjligt, följa, återskapa och återge ett historiskt skeende.”
Orden är Gellert Tamas och de är hämtade från notavsnittet i hans bok ”Lasermannen. En berättelse om Sverige”. Boken är ett exempel på en hybridgenre i gränslandet mellan journalistik och skönlitteratur, alldeles på gränsen mellan fakta och fiktion. Genren brukar benämnas som ”New Journalism” och kan beskrivas som en reportageform där berättartekniska grepp lånas från romanen. Genren bygger på fakta, som presenteras i skönlitteraturens form.
Tamas bok rymmer flera olika parallellhistorier som flätas samman och tillsammans berättar historien om John Ausonius, om Lasermannen.
Den handlar om en galning som under några mörka månader på det tidiga nittiotalet spred skräck i Stockholm och sköt sammanlagt 11 personer. Den handlar om ett tragiskt människoöde på oundviklig kurs mot katastrofen. Den handlar om en trög och sävlig polisutredning där polisen ständigt tycks ligga steget efter.
Samtidigt är boken ett tidsdokument från ett (i alla fall tidsmässigt) inte allt för avlägset Sverige, ett oroligt Sverige präglat av ekonomisk kris och av främlingsfientliga vindar.
Boken baseras på ett stort källmaterial och det är tydligt att Tamas måste ha lagt ned enormt mycket tid på researcharbete. Ansatsen är imponerande, liksom genomförandet. Varje kapitel är nästan som ett reportage som skulle kunna läsas helt fristående med god behållning. Med fast hand styr Tamas läsaren genom en bruten kronologi som dock alltid bär framåt. Bilden av Lasermannen, av mannen bakom skotten, av vägen fram till skotten och samhällets inverkan klarnar allt eftersom Tamas placerar ut pusselbit för pusselbit.
Boken fångar och fascinerar, skrämmer och oroar. Boken är spännande och svår att motstå när man väl börjat läsa. Man hissnar över att detta verkligen utspelade sig på riktigt, här i Sverige för mindre än 20 år sedan. Närvaron i Tamas texter är total, och man får känslan av det rör sig om ögonvittnesskildringar – eller av att han har hittat på hela historien från start till mål.
Inget av detta stämmer dock. Tamas var inte på plats när det hände och lika lite är historien påhittad. Istället har Tamas utifrån polisutredningar, tidningsartiklar, tv- och radioreportage, böcker och djupintervjuer försökt återskapa historien så nära sanningen som möjligt. Vissa delar, markerade i kursivt, är rena citat från Ausonius själv. Andra delar är, anar man som läsare, av mer spekulativ karaktär eftersom de innehåller information som Tamas själv omöjligen kan känna till utan att ha varit på plats.
Att Tamas sätt att skriva som om han själv varit på plats är effektfullt är odiskutabelt. Det blir spännande och det blir läsvärt. Den som läser hela boken får också klar och tydligt veta att det inte rör sig om ögonvittnesskildringar, utan om en trolig rekonstruktion baserad på ett gediget källmaterial. Detta framgår bland annat av citatet som inleder denna text.
Samtidigt känner jag mig kluven till genren som sådan. Är det okej att göra anspråk på att försöka berätta en sann historia, när man vet att man aldrig, hur stort källmaterial man än plöjer igenom, kommer att kunna berätta historien precis som det var?
Å ena sidan har jag inga betänkligheter alls, så länge de fakta man presenterar är just fakta. Sett ur det perspektivet är ”New Journalism” bara ett berättartekniskt knep att höja spänningen och öka läsvärdheten. Ett sätt att vrida perspektivet och berätta en historia från ett annat håll.
Å andra sidan ser jag ett problem i att genren ”mixtrar” med sanningen eftersom den bild som presenteras med stor sannolikhet etsar sig fast i läsarens minne och bildar en ny sanning där. Med risk för att bli invecklad är ”faran” att läsaren sedan bär med sig en bild av sanningen som inte är sann, utan just är en bild av sanningen. Läser man något som är nästan sant är det lätt att detta ersätter den riktiga sanningen.
Nu tänker jag egentligen kanske inte främst på Tamas berättelse om Lasermannen, utan egentligen snarare på Joyce Carol Oates bok ”Blonde” som handlar om Marilyn Monroe. Boken är en roman, samtidigt som den innehåller autentiska inslag och därför tjänar den gott för att exemplifiera mina röriga tankegångar ovan. Såhär ett par år efter att jag läst klart boken har de skönlitterära inslagen flytigt ihop med de rena fakta. Jag minns inte länge vad som var vad, utan kvar i minnet sitter en bild av Monroe som känns som sanningen.
Känns som sanningen.
Jag vill ändå inte fördöma genren som sådan, tvärtom tycker jag att det är en mycket intressant och läsvärd genre. Jag kommer själv säkerligen använda element av ”New Journalism” i texter framöver. En detalj är dock viktig. Det måste framgå tydligt att det inte handlar om sanningen, utan om en hybrid av fakta och fiktion. Korten måste vara på bordet.
Orden är Gellert Tamas och de är hämtade från notavsnittet i hans bok ”Lasermannen. En berättelse om Sverige”. Boken är ett exempel på en hybridgenre i gränslandet mellan journalistik och skönlitteratur, alldeles på gränsen mellan fakta och fiktion. Genren brukar benämnas som ”New Journalism” och kan beskrivas som en reportageform där berättartekniska grepp lånas från romanen. Genren bygger på fakta, som presenteras i skönlitteraturens form.
Tamas bok rymmer flera olika parallellhistorier som flätas samman och tillsammans berättar historien om John Ausonius, om Lasermannen.
Den handlar om en galning som under några mörka månader på det tidiga nittiotalet spred skräck i Stockholm och sköt sammanlagt 11 personer. Den handlar om ett tragiskt människoöde på oundviklig kurs mot katastrofen. Den handlar om en trög och sävlig polisutredning där polisen ständigt tycks ligga steget efter.
Samtidigt är boken ett tidsdokument från ett (i alla fall tidsmässigt) inte allt för avlägset Sverige, ett oroligt Sverige präglat av ekonomisk kris och av främlingsfientliga vindar.
Boken baseras på ett stort källmaterial och det är tydligt att Tamas måste ha lagt ned enormt mycket tid på researcharbete. Ansatsen är imponerande, liksom genomförandet. Varje kapitel är nästan som ett reportage som skulle kunna läsas helt fristående med god behållning. Med fast hand styr Tamas läsaren genom en bruten kronologi som dock alltid bär framåt. Bilden av Lasermannen, av mannen bakom skotten, av vägen fram till skotten och samhällets inverkan klarnar allt eftersom Tamas placerar ut pusselbit för pusselbit.
Boken fångar och fascinerar, skrämmer och oroar. Boken är spännande och svår att motstå när man väl börjat läsa. Man hissnar över att detta verkligen utspelade sig på riktigt, här i Sverige för mindre än 20 år sedan. Närvaron i Tamas texter är total, och man får känslan av det rör sig om ögonvittnesskildringar – eller av att han har hittat på hela historien från start till mål.
Inget av detta stämmer dock. Tamas var inte på plats när det hände och lika lite är historien påhittad. Istället har Tamas utifrån polisutredningar, tidningsartiklar, tv- och radioreportage, böcker och djupintervjuer försökt återskapa historien så nära sanningen som möjligt. Vissa delar, markerade i kursivt, är rena citat från Ausonius själv. Andra delar är, anar man som läsare, av mer spekulativ karaktär eftersom de innehåller information som Tamas själv omöjligen kan känna till utan att ha varit på plats.
Att Tamas sätt att skriva som om han själv varit på plats är effektfullt är odiskutabelt. Det blir spännande och det blir läsvärt. Den som läser hela boken får också klar och tydligt veta att det inte rör sig om ögonvittnesskildringar, utan om en trolig rekonstruktion baserad på ett gediget källmaterial. Detta framgår bland annat av citatet som inleder denna text.
Samtidigt känner jag mig kluven till genren som sådan. Är det okej att göra anspråk på att försöka berätta en sann historia, när man vet att man aldrig, hur stort källmaterial man än plöjer igenom, kommer att kunna berätta historien precis som det var?
Å ena sidan har jag inga betänkligheter alls, så länge de fakta man presenterar är just fakta. Sett ur det perspektivet är ”New Journalism” bara ett berättartekniskt knep att höja spänningen och öka läsvärdheten. Ett sätt att vrida perspektivet och berätta en historia från ett annat håll.
Å andra sidan ser jag ett problem i att genren ”mixtrar” med sanningen eftersom den bild som presenteras med stor sannolikhet etsar sig fast i läsarens minne och bildar en ny sanning där. Med risk för att bli invecklad är ”faran” att läsaren sedan bär med sig en bild av sanningen som inte är sann, utan just är en bild av sanningen. Läser man något som är nästan sant är det lätt att detta ersätter den riktiga sanningen.
Nu tänker jag egentligen kanske inte främst på Tamas berättelse om Lasermannen, utan egentligen snarare på Joyce Carol Oates bok ”Blonde” som handlar om Marilyn Monroe. Boken är en roman, samtidigt som den innehåller autentiska inslag och därför tjänar den gott för att exemplifiera mina röriga tankegångar ovan. Såhär ett par år efter att jag läst klart boken har de skönlitterära inslagen flytigt ihop med de rena fakta. Jag minns inte länge vad som var vad, utan kvar i minnet sitter en bild av Monroe som känns som sanningen.
Känns som sanningen.
Jag vill ändå inte fördöma genren som sådan, tvärtom tycker jag att det är en mycket intressant och läsvärd genre. Jag kommer själv säkerligen använda element av ”New Journalism” i texter framöver. En detalj är dock viktig. Det måste framgå tydligt att det inte handlar om sanningen, utan om en hybrid av fakta och fiktion. Korten måste vara på bordet.
onsdag 25 februari 2009
Blogg B: Den svenska pressetiken och den nya offentligheten
Kan bloggarnas intåg i offentligheten förändra den svenska pressetiken? Kommer de svenska medierna, som traditionellt varit konservativa med exempelvis namn- och bildpublicering i känsliga frågor, närma sig den anglosaxiska presstraditionens mer liberala hållning?
Mordet på en 26-årig homosexuell man i Malmö sätter diskussionen på sin spets.
I England, USA och även i andra delar av Europa har media traditionellt karaktäriserats av en liberal publicistisk attityd. Citat som "The public's right to know" och "publish and be dammed" har kännetecknat inställningen: allmänheten har rätt att veta, så publicera det som är sant och strunta i eventuella konsekvenser för de berörda. Således har man utan större betänkligheter publicerat namn, bilder, personuppgifter och privata angelägenheter i såväl känsliga som vardagliga frågor.
I Sverige har hållningen varit mer restriktiv. Ända sedan 1920-talet har det funnits väletablerade journalistiska yrkeskodex som givit riktlinjer i känsliga etiska frågor. Dessa ersattes 1974 av den första förlagan till de regler som än i dag styr den svenska pressetiken: Pressens samarbetsnämnds "Spelregler för Press, TV och Radio". Enligt 2007 års upplaga ska reglerna "skydda enskilda mot oförsynt lidande genom publicitet". Denna ambition sammanfattas i 17 publicistiska hållpunkter om vikten av korrekta nyheter, snabb rättning av felaktigheter, respekt för den personliga integriteten, varsamhet med bilder, objektivitet i rapporteringen och försiktighet vid publicering av namn.
Begreppet ”allmänintresse” är särskilt intressant i sammanhanget eftersom ordet löper som en röd tråd genom de svenska pressetiska reglerna. Så länge inte uppenbart allmänintresse föreligger bör man bör avstå från att publicera uppgifter som kan kränka ”privatlivets helgd”, avstå från namnpublicering och andra uppgifter som kan möjliggöra identifikation samt avstå från att publicera irrelevanta uppgifter om exempelvis etniskt ursprung, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning.
Dessa regler har uppkommit under en tid där media i princip haft ensamrätt på det offentliga samtalet. Internets och bloggarnas genombrott gör dock att denna ordning inte längre självklar. De traditionella medierna har inte längre monopol på nyhetsförmedling, vilket innebär att även de etiska reglerna kan stå inför förändring.
Jag ska ge ett exempel. När en 26-årig homosexuell man mördades i Malmö strax innan jul visade det sig att en av de misstänka mördarna drev en islamistisk blogg av fundamentalistisk karaktär. Polisen meddelade att man kunde utesluta hatbrott, men att det inte heller fanns något som tydde på en sådan koppling. Här uppstod ett etiskt dilemma för medierna, skulle man rapportera om den möjliga hatbrottskopplingen eller inte? Var detta en relevant uppgift av allmänintresse eller ett rykte som kunde underblåsa rasistiska strömningar och bidra till motsättningar mellan olika samhällsgrupper?
Misstanken om hatbrott spreds snabbt på olika bloggar, medan de traditionella medier valde olika strategier för hur mycket av dessa uppgifter de publicerade. Vissa valde att inte nämna gärningsmannens blogg överhuvudtaget, medan andra i detalj redogjorde för bloggen och dess innehåll. Överlag var uppgifterna i medierna dock mer sparsamma i förhållande till bloggarna.
Här uppstår en intressant situation då uppgifter som inte finns i de traditionella medierna finns tillgängliga endast ett par knapptryck på Internet bort. Vilken konsekvens får detta för mediernas trovärdighet? Vad betyder detta för den misstänkte gärningsmannen? Hade de medier som valt att publicera uppgifterna om bloggen gjort detta om uppgifterna inte funnits tillgängliga på Internet? Vilken form av "ryktesspridning" skapar störst problem: den genom medierna eller den i bloggarna?
Frågorna är många och svåra att besvara. Endast framtiden kan utvisa hur utvecklingen kommer att bli. Min personliga övertygelse är dock att bloggarna kommer att driva fram en liberalare svensk pressetik och att vi i framtiden kommer att få se mer av namn- och bildpubliceringar och publiceringar av uppgifter av privatnatur. Bloggarnas närvaro kommer att få den svenska pressetiken att närma sig den anglosaxiska traditionen under de kommande åren. Jag kan se både för- och nackdelar med en sådan utveckling, men det är en historia som får avhandlas någon annan gång.
För den som är intresserad att se de nuvarande svenska pressetiska reglerna i sin helhet: klicka här.
Mordet på en 26-årig homosexuell man i Malmö sätter diskussionen på sin spets.
I England, USA och även i andra delar av Europa har media traditionellt karaktäriserats av en liberal publicistisk attityd. Citat som "The public's right to know" och "publish and be dammed" har kännetecknat inställningen: allmänheten har rätt att veta, så publicera det som är sant och strunta i eventuella konsekvenser för de berörda. Således har man utan större betänkligheter publicerat namn, bilder, personuppgifter och privata angelägenheter i såväl känsliga som vardagliga frågor.
I Sverige har hållningen varit mer restriktiv. Ända sedan 1920-talet har det funnits väletablerade journalistiska yrkeskodex som givit riktlinjer i känsliga etiska frågor. Dessa ersattes 1974 av den första förlagan till de regler som än i dag styr den svenska pressetiken: Pressens samarbetsnämnds "Spelregler för Press, TV och Radio". Enligt 2007 års upplaga ska reglerna "skydda enskilda mot oförsynt lidande genom publicitet". Denna ambition sammanfattas i 17 publicistiska hållpunkter om vikten av korrekta nyheter, snabb rättning av felaktigheter, respekt för den personliga integriteten, varsamhet med bilder, objektivitet i rapporteringen och försiktighet vid publicering av namn.
Begreppet ”allmänintresse” är särskilt intressant i sammanhanget eftersom ordet löper som en röd tråd genom de svenska pressetiska reglerna. Så länge inte uppenbart allmänintresse föreligger bör man bör avstå från att publicera uppgifter som kan kränka ”privatlivets helgd”, avstå från namnpublicering och andra uppgifter som kan möjliggöra identifikation samt avstå från att publicera irrelevanta uppgifter om exempelvis etniskt ursprung, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning.
Dessa regler har uppkommit under en tid där media i princip haft ensamrätt på det offentliga samtalet. Internets och bloggarnas genombrott gör dock att denna ordning inte längre självklar. De traditionella medierna har inte längre monopol på nyhetsförmedling, vilket innebär att även de etiska reglerna kan stå inför förändring.
Jag ska ge ett exempel. När en 26-årig homosexuell man mördades i Malmö strax innan jul visade det sig att en av de misstänka mördarna drev en islamistisk blogg av fundamentalistisk karaktär. Polisen meddelade att man kunde utesluta hatbrott, men att det inte heller fanns något som tydde på en sådan koppling. Här uppstod ett etiskt dilemma för medierna, skulle man rapportera om den möjliga hatbrottskopplingen eller inte? Var detta en relevant uppgift av allmänintresse eller ett rykte som kunde underblåsa rasistiska strömningar och bidra till motsättningar mellan olika samhällsgrupper?
Misstanken om hatbrott spreds snabbt på olika bloggar, medan de traditionella medier valde olika strategier för hur mycket av dessa uppgifter de publicerade. Vissa valde att inte nämna gärningsmannens blogg överhuvudtaget, medan andra i detalj redogjorde för bloggen och dess innehåll. Överlag var uppgifterna i medierna dock mer sparsamma i förhållande till bloggarna.
Här uppstår en intressant situation då uppgifter som inte finns i de traditionella medierna finns tillgängliga endast ett par knapptryck på Internet bort. Vilken konsekvens får detta för mediernas trovärdighet? Vad betyder detta för den misstänkte gärningsmannen? Hade de medier som valt att publicera uppgifterna om bloggen gjort detta om uppgifterna inte funnits tillgängliga på Internet? Vilken form av "ryktesspridning" skapar störst problem: den genom medierna eller den i bloggarna?
Frågorna är många och svåra att besvara. Endast framtiden kan utvisa hur utvecklingen kommer att bli. Min personliga övertygelse är dock att bloggarna kommer att driva fram en liberalare svensk pressetik och att vi i framtiden kommer att få se mer av namn- och bildpubliceringar och publiceringar av uppgifter av privatnatur. Bloggarnas närvaro kommer att få den svenska pressetiken att närma sig den anglosaxiska traditionen under de kommande åren. Jag kan se både för- och nackdelar med en sådan utveckling, men det är en historia som får avhandlas någon annan gång.
För den som är intresserad att se de nuvarande svenska pressetiska reglerna i sin helhet: klicka här.
fredag 13 februari 2009
Blogg A – Nyhetsvärdering
Expressen: ”Bröt i ihop och berättade: slog ihjäl fyrabarnsmamman med järnrör”
Dagens Nyheter: ”Vädret drabbar världen – naturkatastroferna bekräftar klimatexperternas farhågor”
Det är onsdag den 11 februari och ovanstående är huvudrubrikerna på förstasidan i Expressen respektive Dagens Nyheter. Det är hämtade från samma dag och tidningarna är från samma upplageområde (Stockholm), men är ändå är rubrikerna väldigt olika. Bakom rubrikerna döljer sig två helt skilda nyheter och uppenbarligen har de båda tidningarna resonerat helt olika i sin nyhetsvärdering. Eller?
Den uppenbara skillnaden mellan tidningarna är naturligtvis att de hör hemma i skilda genrer och därmed vilar på olika förutsättningar. Dagens Nyheter är, som morgontidning med fasta prenumerationsintäkter, naturligtvis inte lika beroende av att sälja lösnummer som kvällstidningen Expressen - vilket naturligtvis skapar skillnader i nyhetsvärderingen hos de båda tidningarna. Som alla känner till är kvällspressen i regel mer sensationsinriktad än den seriösare morgonpressen, vilket säkerligen också återspeglar sig i nyhetsvärderingen bakom de ovanstående rubrikerna.
Med detta sagt, tänkte jag att det skulle vara intressant att ägna resten av detta premiärinlägg i bloggsfären åt att analysera dessa helt skilda förstasidesnyheter utifrån ett teoretiskt resonemang om nyhetsvärdering. Hur kommer det sig att dessa nyheter hamnar på förstasidan hos två av Sveriges största dagstidningar? Skillnaderna i nyhetsvärderingen är vid första anblick uppenbara, men vilka gemensamma drag finns?
Håkan Hvitfelt heter en de mest framstående medieforskarna i Sverige på ämnet nyhetsvärdering. Hvitfelt har arbetat fram en teori som sammanfattar gemensamma kriterier för nyhetsvärderingen i svenska medier. Hvitfelt menar att…
”sannolikheten för att en nyhetsartikel ska produceras och publiceras, placeras på första sidan och därmed bli huvudartikel ökar ju mer den behandlar:
(1) Politik, ekonomi samt brott och olyckor
(2) och om det är ett kort geografiskt eller kulturellt avstånd
(3) till händelser och förhållanden
(4) som är sensationella eller överraskande
(5) handlar om enskilda elitpersoner
(6) som beskrivs tillräckligt enkelt
(7) men är viktiga och relevanta,
(8) utspelar sig under kort tid som en del av ett tema,
(9) har negativa inslag
(10) och elitpersoner som källa”
För att börjar med Expressen, så handlar nyheten bakom rubriken om ett mord i Tibro. Den mördade är en 46-årig fyrabarnsmamma som hittades död i ett dike under söndagskvällen. Dessa uppgifter har rapporterats tidigare i veckan, men i dagens artikel framkommer även att kvinnans sambo har erkänt mordet och att mordvapnet är ett järnrör. Nyframkomna omständigheter kring mordet klargörs och mördarens bakgrund redovisas, liksom att han visat tydliga tecken på ånger efter mordet.
Nyheten uppfyller som jag ser det sex, kanske sju, av Hvitfelts kriterier för nyhetsvärdering.
För det första handlar det om ett brott och brottet är begånget i Tibro, vilket måste räknas som både kort geografiskt och kulturellt avstånd. De nya uppgifterna om att kvinnan sambo erkänt mordet och att mordvapnet var ett järnrör kan mycket väl betraktas som sensationella/överraskande, särskilt med tanke på kvinnans identitet som 46-årig fyrabarnsmamma. Händelsen är dessutom enkel, en del av ett tema (i och med rapporteringen tidigare i veckan) och har definitivt negativa inslag. Eventuellt skulle man också kunna rubricera nyheten som relevant/viktig, men på den punkten känner jag mig lite kluven. Å ena sidan kan jag tycka att ett mord alltid är en viktig sak, men samtidigt kan jag – tyvärr – känna att denna typ av mord har blivit lite av vardagsmat. Det inte känns särskilt viktigt för mig som läsare att få läsa om ytterligare en tragisk händelse, ytterligare ett tragiskt livsöde. Däremot kan man nog utgå ifrån att Expressen själva bedömt händelsen som viktig och relevant och därför får det blir en kompromiss: nyheten får sägas uppfylla sex och en halv av Hvitfelts punkter.
Dagens Nyheters förstasidesnyhet tar avstamp i skogsbränderna i Australien för att sedan glida över i ett resonemang om att dessa ligger helt i linje med vad klimatforskarna har varnat för. Artikeln varnar för att ”extrem väder” som exempelvis kraftig hetta, stora mängder nederbörd eller hårda vindar kommer att bli allt vanligare om inte den globala uppvärmningen stoppas snarast.
Enligt mig uppfylls även denna gång sex eller sju av Hvitfelts nyhetsvärderings kriterier.
Skogsbränderna i Australien kan rubriceras under kategorin olyckor och uppfyller därmed Hvitfelts första kriterium. Vidare är klimathotet en global fråga, vilket gör det kulturella avståndet kort även fast det geografiska avståndet till Australien givetvis är gigantiskt. Dessutom kan händelserna beskrivas tillräckligt enkelt och är i allra högsta grad både viktiga och relevanta. Slutligen är nyheten både en del av ett tema och av negativ karaktär. Sex punkter är uppfyllda så långt, men även här finns det dock utrymme för att diskutera om inte en sjunde punkt kan betraktas som uppfylld. Å ena sidan har rapporteringen om klimatförändringarna pågått så länge att artikeln ur det perspektivet knappast kan kategoriseras som sensationell eller överraskande. Däremot är just skogsbränderna i Australien en relativt ny företeelse, så även här nöjer jag mig om med en kompromiss och noterar att sex och av Hvitfelts punkter uppfylls.
Sex och en halv mot sex och en halv, således – trots att de båda nyheterna som konstaterades inledningsvis är av helt olika karaktär. Vad kan detta tyda på?
Jag tolkar det som ett tecken på att principerna bakom nyhetsvärderingen hos Expressen och Dagens Nyheter trots allt inte skiljer sig så mycket som det kan tyckas vid en första anblick. Tvärtom framträder många likheter när man närmar sig nyheterna ut Hvitfelts perspektiv, vilket tyder på att nyhetsvärdering är en mer heterogen process än man kan tro. Uppfylls tillräckligt många av Hvitfelts kriterier, är chansen stor att det blir en nyhet – oavsett ämne/händelse.
Skillnaderna mellan de både förstasidesnyheterna ligger nog snarare i tidningarnas genretillhörighet, än i nyhetsvärderingsprocessen som sådan.
Dagens Nyheter: ”Vädret drabbar världen – naturkatastroferna bekräftar klimatexperternas farhågor”
Det är onsdag den 11 februari och ovanstående är huvudrubrikerna på förstasidan i Expressen respektive Dagens Nyheter. Det är hämtade från samma dag och tidningarna är från samma upplageområde (Stockholm), men är ändå är rubrikerna väldigt olika. Bakom rubrikerna döljer sig två helt skilda nyheter och uppenbarligen har de båda tidningarna resonerat helt olika i sin nyhetsvärdering. Eller?
Den uppenbara skillnaden mellan tidningarna är naturligtvis att de hör hemma i skilda genrer och därmed vilar på olika förutsättningar. Dagens Nyheter är, som morgontidning med fasta prenumerationsintäkter, naturligtvis inte lika beroende av att sälja lösnummer som kvällstidningen Expressen - vilket naturligtvis skapar skillnader i nyhetsvärderingen hos de båda tidningarna. Som alla känner till är kvällspressen i regel mer sensationsinriktad än den seriösare morgonpressen, vilket säkerligen också återspeglar sig i nyhetsvärderingen bakom de ovanstående rubrikerna.
Med detta sagt, tänkte jag att det skulle vara intressant att ägna resten av detta premiärinlägg i bloggsfären åt att analysera dessa helt skilda förstasidesnyheter utifrån ett teoretiskt resonemang om nyhetsvärdering. Hur kommer det sig att dessa nyheter hamnar på förstasidan hos två av Sveriges största dagstidningar? Skillnaderna i nyhetsvärderingen är vid första anblick uppenbara, men vilka gemensamma drag finns?
Håkan Hvitfelt heter en de mest framstående medieforskarna i Sverige på ämnet nyhetsvärdering. Hvitfelt har arbetat fram en teori som sammanfattar gemensamma kriterier för nyhetsvärderingen i svenska medier. Hvitfelt menar att…
”sannolikheten för att en nyhetsartikel ska produceras och publiceras, placeras på första sidan och därmed bli huvudartikel ökar ju mer den behandlar:
(1) Politik, ekonomi samt brott och olyckor
(2) och om det är ett kort geografiskt eller kulturellt avstånd
(3) till händelser och förhållanden
(4) som är sensationella eller överraskande
(5) handlar om enskilda elitpersoner
(6) som beskrivs tillräckligt enkelt
(7) men är viktiga och relevanta,
(8) utspelar sig under kort tid som en del av ett tema,
(9) har negativa inslag
(10) och elitpersoner som källa”
För att börjar med Expressen, så handlar nyheten bakom rubriken om ett mord i Tibro. Den mördade är en 46-årig fyrabarnsmamma som hittades död i ett dike under söndagskvällen. Dessa uppgifter har rapporterats tidigare i veckan, men i dagens artikel framkommer även att kvinnans sambo har erkänt mordet och att mordvapnet är ett järnrör. Nyframkomna omständigheter kring mordet klargörs och mördarens bakgrund redovisas, liksom att han visat tydliga tecken på ånger efter mordet.
Nyheten uppfyller som jag ser det sex, kanske sju, av Hvitfelts kriterier för nyhetsvärdering.
För det första handlar det om ett brott och brottet är begånget i Tibro, vilket måste räknas som både kort geografiskt och kulturellt avstånd. De nya uppgifterna om att kvinnan sambo erkänt mordet och att mordvapnet var ett järnrör kan mycket väl betraktas som sensationella/överraskande, särskilt med tanke på kvinnans identitet som 46-årig fyrabarnsmamma. Händelsen är dessutom enkel, en del av ett tema (i och med rapporteringen tidigare i veckan) och har definitivt negativa inslag. Eventuellt skulle man också kunna rubricera nyheten som relevant/viktig, men på den punkten känner jag mig lite kluven. Å ena sidan kan jag tycka att ett mord alltid är en viktig sak, men samtidigt kan jag – tyvärr – känna att denna typ av mord har blivit lite av vardagsmat. Det inte känns särskilt viktigt för mig som läsare att få läsa om ytterligare en tragisk händelse, ytterligare ett tragiskt livsöde. Däremot kan man nog utgå ifrån att Expressen själva bedömt händelsen som viktig och relevant och därför får det blir en kompromiss: nyheten får sägas uppfylla sex och en halv av Hvitfelts punkter.
Dagens Nyheters förstasidesnyhet tar avstamp i skogsbränderna i Australien för att sedan glida över i ett resonemang om att dessa ligger helt i linje med vad klimatforskarna har varnat för. Artikeln varnar för att ”extrem väder” som exempelvis kraftig hetta, stora mängder nederbörd eller hårda vindar kommer att bli allt vanligare om inte den globala uppvärmningen stoppas snarast.
Enligt mig uppfylls även denna gång sex eller sju av Hvitfelts nyhetsvärderings kriterier.
Skogsbränderna i Australien kan rubriceras under kategorin olyckor och uppfyller därmed Hvitfelts första kriterium. Vidare är klimathotet en global fråga, vilket gör det kulturella avståndet kort även fast det geografiska avståndet till Australien givetvis är gigantiskt. Dessutom kan händelserna beskrivas tillräckligt enkelt och är i allra högsta grad både viktiga och relevanta. Slutligen är nyheten både en del av ett tema och av negativ karaktär. Sex punkter är uppfyllda så långt, men även här finns det dock utrymme för att diskutera om inte en sjunde punkt kan betraktas som uppfylld. Å ena sidan har rapporteringen om klimatförändringarna pågått så länge att artikeln ur det perspektivet knappast kan kategoriseras som sensationell eller överraskande. Däremot är just skogsbränderna i Australien en relativt ny företeelse, så även här nöjer jag mig om med en kompromiss och noterar att sex och av Hvitfelts punkter uppfylls.
Sex och en halv mot sex och en halv, således – trots att de båda nyheterna som konstaterades inledningsvis är av helt olika karaktär. Vad kan detta tyda på?
Jag tolkar det som ett tecken på att principerna bakom nyhetsvärderingen hos Expressen och Dagens Nyheter trots allt inte skiljer sig så mycket som det kan tyckas vid en första anblick. Tvärtom framträder många likheter när man närmar sig nyheterna ut Hvitfelts perspektiv, vilket tyder på att nyhetsvärdering är en mer heterogen process än man kan tro. Uppfylls tillräckligt många av Hvitfelts kriterier, är chansen stor att det blir en nyhet – oavsett ämne/händelse.
Skillnaderna mellan de både förstasidesnyheterna ligger nog snarare i tidningarnas genretillhörighet, än i nyhetsvärderingsprocessen som sådan.
torsdag 22 januari 2009
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)