Blogg D - Kampanjjournalistik på gott och ont

Så var det då dags att blogga igen. Ytterligare en blogguppgift, ytterligare ett dilemma. Kampanjjournalistik: bra eller dåligt? Som så många gånger tidigare under denna kurs fascineras jag över hur mångfacetterad journalistiken är. Det verkar nästan alltid finns både ett å ena sidan och ett å andra. Så även denna gång.

En bra början är att reda ut begreppen. Vad menas egentligen med kampanjjournalistik?

Kampanjjournalistik kan beskrivas som att en tidning, eller ett annat medium, sidsteppar det journalistiska objektivitetsidealet för att istället på redaktionell plats driva en viss linje i en viss fråga. Istället för objektiv faktaredovisning, vinklas presentationen för att passa den förutbestämda linjen som redaktionen bestämt sig för.

Det handlar alltså om opinionsbildning på nyhetsplats och ofta uppmanas tidningens läsare att aktivt uttala sitt stöd för kampanjen genom att fylla i protestlistor, klippa ut och skicka in färdigformulerade protestbrev etc.

Ofta är kampanjsyftet ädelt. Det kan handla om att stoppa utbyggnaden av E4: an i naturskyddsområdet, om att bevara nedläggningshotade ungdomsgårdar eller om att protestera mot en omdiskuterad ny lagstiftning (läs FRA). Kampanjjournalistik är särskilt vanligt förekommande i kvällspressen, men förekommer även i morgonpress och i etermedierna. Senaste i mars gick DN, SvD, Aftonbladet och Expressen ut med en gemensam kampanj med syftet att frige den fängslade svenskeritreanske journalisten Dawit Isaak.

Så vad tycker jag om saken då?

Som jag antydde redan i inledningen är jag kluven. För att börja med mina negativa invändningar, så tycker jag att det är olyckligt att kampanjjournalistiken strider mot den mest grundläggande journalistiska principen om objektiv faktaredovisning. För att journalistiken ska behålla sin trovärdighet, uppfylla sin demokratiska funktion och stimulera den fria åsiktsbildningen tycker jag att en objektiv och saklig faktaredovisning är ett måste. Det måste vara upp till läsaren att bilda sig en uppfattning, inte upp till tidningen eller den enskilde journalisten. Min grundinställning är att nyhetsplats ska vara fri från opinionsbildning och att denna istället ska ske på ledar- debatt- och insändarsidor samt i personligt hållna krönikor (där det tydligt signaleras att det rör sig om en personlig åsikt och inte om tidningens hållning).

Å andra sidan (här kommer det) är det svårt att hitta invändningar mot exempelvis kampanjen för Dawit Isaaks frigivelse. Självklar tycker jag också att det är rent ut sagt för dj-vligt att han sitter fängslad utan rättegång och utan tidsbestämt straff. Särskilt som hans enda brott är att han praktiserat sitt arbete som journalist och granskat den sittande makten i Eritrea. Självklart tycker jag att det är bra att DN, SvD, Aftonbladet och Expressen gör gemensam sak av att sätta press på de sävliga svenska myndigheterna för att förmå dem att höja sina röster för Isaaks frigivelse. Självklart hoppas jag att kampanjen leder till hans frigivelse.

Samtidigt kan man inte blunda för att kampanjjournalistiken skapar en gränsdragningsproblematik. I vilka frågor är det okej att dra igång kampanjer i en viss åsiktsriktning? När är det okej att redaktionerna överger sin roll som granskare för att istället driva en viss linje? Vad händer om kampanjjournalistiken börjar röra sig in på allt mer inrikes politiska områden? Finns en risk att kampanjjournalistiken leder in på en väg som återgår mot en partiorienterad press? Hur stort inflytande vill vi egentligen att media ska ha?

Ovanstående är svåra frågor och jag är som sagt kluven. Kanske målar jag fan på väggen, kanske inte. Å ena sidan och å andra.