Blogg C: Based on a true story –eller?

”Lasermannen. En berättelse om Sverige bygger på en rad faktiska händelser som rekonstruerats utifrån skrivna och muntliga källor. Berättelsen försöker, så noga som möjligt, följa, återskapa och återge ett historiskt skeende.”

Orden är Gellert Tamas och de är hämtade från notavsnittet i hans bok ”Lasermannen. En berättelse om Sverige”. Boken är ett exempel på en hybridgenre i gränslandet mellan journalistik och skönlitteratur, alldeles på gränsen mellan fakta och fiktion. Genren brukar benämnas som ”New Journalism” och kan beskrivas som en reportageform där berättartekniska grepp lånas från romanen. Genren bygger på fakta, som presenteras i skönlitteraturens form.

Tamas bok rymmer flera olika parallellhistorier som flätas samman och tillsammans berättar historien om John Ausonius, om Lasermannen.

Den handlar om en galning som under några mörka månader på det tidiga nittiotalet spred skräck i Stockholm och sköt sammanlagt 11 personer. Den handlar om ett tragiskt människoöde på oundviklig kurs mot katastrofen. Den handlar om en trög och sävlig polisutredning där polisen ständigt tycks ligga steget efter.

Samtidigt är boken ett tidsdokument från ett (i alla fall tidsmässigt) inte allt för avlägset Sverige, ett oroligt Sverige präglat av ekonomisk kris och av främlingsfientliga vindar.

Boken baseras på ett stort källmaterial och det är tydligt att Tamas måste ha lagt ned enormt mycket tid på researcharbete. Ansatsen är imponerande, liksom genomförandet. Varje kapitel är nästan som ett reportage som skulle kunna läsas helt fristående med god behållning. Med fast hand styr Tamas läsaren genom en bruten kronologi som dock alltid bär framåt. Bilden av Lasermannen, av mannen bakom skotten, av vägen fram till skotten och samhällets inverkan klarnar allt eftersom Tamas placerar ut pusselbit för pusselbit.

Boken fångar och fascinerar, skrämmer och oroar. Boken är spännande och svår att motstå när man väl börjat läsa. Man hissnar över att detta verkligen utspelade sig på riktigt, här i Sverige för mindre än 20 år sedan. Närvaron i Tamas texter är total, och man får känslan av det rör sig om ögonvittnesskildringar – eller av att han har hittat på hela historien från start till mål.

Inget av detta stämmer dock. Tamas var inte på plats när det hände och lika lite är historien påhittad. Istället har Tamas utifrån polisutredningar, tidningsartiklar, tv- och radioreportage, böcker och djupintervjuer försökt återskapa historien så nära sanningen som möjligt. Vissa delar, markerade i kursivt, är rena citat från Ausonius själv. Andra delar är, anar man som läsare, av mer spekulativ karaktär eftersom de innehåller information som Tamas själv omöjligen kan känna till utan att ha varit på plats.

Att Tamas sätt att skriva som om han själv varit på plats är effektfullt är odiskutabelt. Det blir spännande och det blir läsvärt. Den som läser hela boken får också klar och tydligt veta att det inte rör sig om ögonvittnesskildringar, utan om en trolig rekonstruktion baserad på ett gediget källmaterial. Detta framgår bland annat av citatet som inleder denna text.

Samtidigt känner jag mig kluven till genren som sådan. Är det okej att göra anspråk på att försöka berätta en sann historia, när man vet att man aldrig, hur stort källmaterial man än plöjer igenom, kommer att kunna berätta historien precis som det var?

Å ena sidan har jag inga betänkligheter alls, så länge de fakta man presenterar är just fakta. Sett ur det perspektivet är ”New Journalism” bara ett berättartekniskt knep att höja spänningen och öka läsvärdheten. Ett sätt att vrida perspektivet och berätta en historia från ett annat håll.

Å andra sidan ser jag ett problem i att genren ”mixtrar” med sanningen eftersom den bild som presenteras med stor sannolikhet etsar sig fast i läsarens minne och bildar en ny sanning där. Med risk för att bli invecklad är ”faran” att läsaren sedan bär med sig en bild av sanningen som inte är sann, utan just är en bild av sanningen. Läser man något som är nästan sant är det lätt att detta ersätter den riktiga sanningen.

Nu tänker jag egentligen kanske inte främst på Tamas berättelse om Lasermannen, utan egentligen snarare på Joyce Carol Oates bok ”Blonde” som handlar om Marilyn Monroe. Boken är en roman, samtidigt som den innehåller autentiska inslag och därför tjänar den gott för att exemplifiera mina röriga tankegångar ovan. Såhär ett par år efter att jag läst klart boken har de skönlitterära inslagen flytigt ihop med de rena fakta. Jag minns inte länge vad som var vad, utan kvar i minnet sitter en bild av Monroe som känns som sanningen.

Känns som sanningen.

Jag vill ändå inte fördöma genren som sådan, tvärtom tycker jag att det är en mycket intressant och läsvärd genre. Jag kommer själv säkerligen använda element av ”New Journalism” i texter framöver. En detalj är dock viktig. Det måste framgå tydligt att det inte handlar om sanningen, utan om en hybrid av fakta och fiktion. Korten måste vara på bordet.